Den här dagen har inte alls känts bra. Har inte kunnat koncentrera mig, haft ont i huvudet och känt mig lite lost om man kan uttrycka sig på de viset. Deppig och nere har man också varit och allt har ju sina skäl.
Det är ungefär två och ett halvt år sedan min pappa gick bort i blodförgiftning för er som inte vet det. Vi hade inte en så "perfekt" relation till varandra men det varierade väldigt mycket endå. Jag saknar honom jättemycket och jag tänker på honom varje dag. Jag får alltid upp tankar och funderingar när jag ser gamla foton på honom eller saker som tillhörde honom. Undra hur saker och ting skulle ha varit om du vore här nu?  Våra liv förändrades nåt så fruktansvärt på så kort tid, allting blev annorlunda. Minns allt som om det vore igår..

Jag gick i 8:an, tiderna vi hade prao. Jag praoade på min gamla ridskola där jag red för 2 år sedan (för er som inte vet det). Jag praoade där med två av mina vänner, Kristin och Ellinor som även gick i min klass. Vi hade precis ätit lunch i caterian och var påväg ner till stallet då jag plötsligt får ett samtal.. Det var min mamma, hon lät helt förstörd och nervös. Allt hon sa var; Du måste hämta din lillasyster från dagiset idag, jag hinner inte göra det. Hon vägrade att berätta för mig vad som hade hänt när jag frågade henne om det. Det var som att jag nästan fick tjata på henne för att hon skulle berätta vad som stod på! Hon stammade och fick knappt fram några ord alls, allt hon sa var: Pappa avled på sjukhuset imorse, jag såg honom somna in.. Jag tror nästan inte att ni kan föreställa er den där känslan för det kunde inte jag heller, tills det hände mig.
Jag orkar inte berätta mer nu, känner att jag har lättat på hjärtat tillräckligt.